Ledare – RS v.3/16

Den nordiska passfriheten och en gemensam nordisk arbetsmarknad trädde i kraft 1954. Invånarna i de nordiska länderna har rätt att rösta i kommunalvalen i det land där de är bosatta och de får också dubbelt medborgarskap genom anmälan i Finland, Sverige, Danmark och Island. Foto: Nordiska rådet.

FÖRBUNDSSTATEN NORDEN
3/2016

Frågan om en nordisk förbundsstat har under de senaste dagarna återigen lyfts upp till diskussion i tidningsspalterna. Den svenske historikern Gunnar Wetterberg lyfte upp frågan på DN Debatt i lördags. Även den finske professorn i nationalekonomi Sixten Korkman har skrivit om samma fråga i finska tidningar.

Wetterberg skriver i DN att ”Förbundsstaten Norden”, dvs. de fem nordiska länderna Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island tillsammans är en av världens 10–12 största ekonomier. Förbundsstaten Norden skulle få en självklar plats vid G-20-förhandlingarna och skulle också vara en av de viktigaste EU-medlemmarna.

Han skriver att Europa befinner sig i kris: länderna i euroområdet har problem med att följa sina egna finansiella bestämmelser. Storbritannien kan vara på väg att lämna EU och Rysslands aktiviteter i Ukraina är en källa till oro. Flyktingströmmen har stängt gränserna och den fria nordiska rörligheten för arbetskraft är hotad. Wetterberg föreslår en gemensam invandringspolitik, en gemensam säkerhetspolitisk utredning genom Nordiska rådet och en gemensam arbetsmarknadspolitik.

Planerna för Förbundsstaten Norden är utopiska, men de är viktiga och begripliga när det gäller det nordiska samarbetet. De nordiska länderna är lika varandra och har mycket gemensamt både kulturellt, politiskt och institutionellt, vilket till exempel den nära relationen mellan Finland och Sverige visar.

Det nordiska samarbetet inom EU har varit begränsat och varje land har gått sin egen väg. Finland deltar i den gemensamma valutan euron, Sverige och Danmark har stannat utanför. Norge har sin egen valuta, kronan, eftersom Norge inte är medlem i EU. Danmark och Norge är medlemmar i Nato.

Europeiska unionen och det nordiska samarbetet utesluter inte varandra. De nordiska länderna skulle kunna utöka sitt regionala samarbete inom många områden, till exempel i frågor som rör Östersjön, energipolitiken och forsknings- och innovationsprojekt. Ett tecken på fördjupat samarbete är till exempel det faktum att de finska och svenska statsministrarna för en dryg vecka sedan föreslog försvarssamarbete mellan de två länderna.

Nordbor verkar också gillar tanken på en förbundsstat: Oxford Research genomförde för ett par år sedan en opinionsundersökning där det visade sig att 42 % av invånarna i de nordiska länderna var positiva till tanken. Medborgarna förstår de politiska och ekonomiska fördelarna av ett samarbete.

Världen förändras och den främsta orsaken till att de fem nordiska demokratiska välfärdsstaterna i framtiden kommer att få förlita sig på hjälp från varandra är hot utifrån.

Det är mycket möjligt att Storbritannien kommer att lämna EU till följd av en folkomröstning som hålls före utgången av 2017. Om så blir fallet kommer det oundvikligen att leda till att den gemensamma valutan euron hamnar i kris.

Ett annat hot är den europeiska flyktingkrisen som har resulterat i identitetskontroller i persontrafiken mellan Danmark och Sverige, vilket för sin del är en katastrof för Sveriges och Danmarks gemensamma ekonomiska område Öresundsregionen.

Ukrainakrisen och det faktum att Ryssland blivit ännu mer benäget att använda militära medel styr också de nordiska länderna allt mer i riktning mot samarbete.