De skändade barnen
RS 43/11

Finland är ett land med en dramatisk historia. Ett uppskakande kapitel i landets historia är krigsbarnen. Under andra världskriget skickades närmare 10 procent av alla finska barn mellan 1 och 14 år undan kriget till de övriga nordiska länderna, framförallt till Sverige. Allt som allt var antalet krigsbarn i Sverige ca 70 000. Av dem blev uppskattningsvis 15 000 kvar för gott hos sina svenska fosterföräldrar.
Krigsbarnen var oerhört många och dagens starka organisationer Krigsbarn i Finland och Riksförbundet Finska Krigsbarn i Sverige är ett arv från den tiden.

Majoriteten av krigsbarnen har positiva erfarenheter från den här tiden och många av dem har haft stor nytta av kunskaperna i svenska som de förvärvade under barndomen.
Kända namn bland krigsbarnen är till exempel Heikki Hietamies, Laila Kinnunen och Teija Sopanen samt många andra kända finländare i 70-årsåldern.
Hietamies har även skrivit en bok om sina erfarenheter som krigsbarn. Med boken som utgångspunkt regisserade Klaus Härö 2005 sin framgångsrika film Den bästa av mödrar.
Många av de krigsbarn som blev kvar i Sverige har lyckas mycket bra i samhället. En av de mest kända är den legendariska skidåkerskan Toini Gustavsson. Historien om ett annat krigsbarn, Tarja Salmi-Jacobson, finns att läsa på läsarnas sidor i det här numret av tidningen Ruotsin Suomalainen.

Alla klarade sig dock inte lika bra. Kai Rosnell som är sekreterare för Riksförbundet Finska Krigsbarn i Sverige har kartlagt även de fallen.
Många av de berättelser som har berättats för honom i förtroende har varit ytterst chockerande.
Vissa barn tvingades att uppleva direkta fasligheter på barnhemmen för finska krigsbarn som under kriget var flera hundra runt om i landet.
De blev misshandlade och förnedrade, bundna i dagar med remmar och skändade på olika sätt. En del blev våldtagna och andra utsattes för sadistiska handlingar av psykiskt störda vårdare.
Samma typ av berättelser har kommit fram även när det gäller de barn som blev placerade i svenska familjer. Bland annat tidskriften för Riksförbundet Finska Krigsbarn i Sverige har publicerat deras berättelser.
Det är fråga om en liten grupp men många fick under de här åren outplånliga psykiska och fysiska skador.

Saken är aktuell såtillvida att den svenska staten i år genomfört två utredningar om de fall under åren 1920–1980 där barn som har vistas på barnhem eller hos fosterfamiljer har utsatts för den här typen av bemötande.
På grundval av den här kartläggningen beslöt den svenska regeringen i slutet av september att den som har råkat ut för bemötande av det här slaget kan ansöka om 250 000 kronor i ersättning från staten. Utredaren Göran Johansson föreslår dessutom att de finska krigsbarnen ska få möjlighet till motsvarande ersättning. Det beror till stor del på framgångsrik lobbning av Riksförbundet Finska Krigsbarn i Sverige.
Det är självklart att de som utsatts för den här typen av grym behandling inte kan ersättas med pengar. En symbolisk ersättning och en ursäkt är dock bättre än ingenting alls.

Fenomenet Saijonmaa

35/2011
Det finns knappt någon i Sverige eller Finland som inte vet vem Arja Saijonmaa är. Den här järnladyn som i december fyller 67 är en kändis som redan i fyra decennier befunnit sig i offentlighetens ljus.
Saijonmaa som växte upp i en borgerlig familj i St. Michel inledde sin karriär i slutet av 60-talet i Helsingfors som chef för stadens vänsterradikala studentteater. På den tiden uttryckte man ofta sina politiska åsikter i form av sånger.

1970 träffade Saijonmaa den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. Hennes karriär tog fart när de tillsammans gjorde en internationell turné i syfte att sjunga omkull diktaturen i Grekland.
Saijonmaa har verkat i Sverige sedan slutet av 70-talet. Hon har under de gångna decennierna haft en mycket mångsidig sångkarriär med framträdanden i flera filmer och tv-program, två uttagningar till melodifestivalen samt arbete som ambassadör för FN-organet UNHCR. Hon har också ställt upp som kandidat till riksdagen och europaparlamentet samt skrivit flera böcker.

Arja Saijonmaa är nu aktuell med boken "En ung naken kvinna – mötet med Mikis" som kom ut för några dagar sedan. Hon verkar vara en energisk, outtröttlig konstnär och en diva som är hemma i båda ländernas kändiskretsar och som hela tiden har nya projekt på gång.
Saijonmaa är också en av de mest kända finländarna i Sverige. Hon uppträder gärna även på sverigefinska tillställningar av vilka de senaste exemplen är stödkonserten för Jönköpings finska förening och ettårsfirandet av Borås finska förvaltningsområde.

Många minns nog att hon 2003 kandiderade till den finska riksdagen på en lista med oberoende sverigefinska kandidater. Saijonmaas uppträdanden har alltid präglats av en stark finsknationalistisk ideologi oavsett om hon sjunger "Rönnen från Ural" eller skriver en bok om bastun. För den stora svenska publiken tillhör hon de mest framträdande representanterna för finländarna i Sverige.

Arja Saijonmaa har en stor konstnärlig begåvning och hon har i drygt fyra decennier bjudit på högkvalitativ scenkonst, vilket är en aktningsvärd prestation. Vi behöver fler sverigefinska divor på de stora estraderna – inte färre!

Det handlar om språket

34/2011
Antalet språk i världen är uppskattningsvis uppåt 6 000. Majoriteten av dem talas endast av ett par tusen personer. Enligt språkforskarnas bedömning kommer hälften av språken i världen att dö ut under den närmaste generationen och endast 10 procent av dagens språk kommer att finnas kvar om hundra år.
Hur försvinner ett språk?
Vanligtvis går det till så att ett minoritetsspråk körs över av ett överlägset majoritetsspråk. En sådan utveckling tar naturligtvis flera generationer.

När det gäller språk som är besläktade med finskan finner vi det närmaste exemplet i Lettland där det liviska språket som är nära besläktat med finskan helt har fått ge vika till förmån för det lettiska språket. Enligt uppgift finns det i Kuurinmaa i Lettland vid stränderna av Livi en enda idag levande person som talar det liviska språket, 100-åriga Grizelda Kristina.
Ett annat släktspråk till finskan som har genomgått samma öde är det votiska språket som idag endast talas av en handfull personer i tre byar längs nedre loppet av Luga flod i Ingermanland. Voterna har alltid varit ett litet folk och nu har det ryska språket kvävt och ersatt det votiska språket.
Liviskan och votiskan är på väg att dö ut helt, eftersom de inte längre förs vidare till barnen. Om man vill hitta ett exempel på närmare håll kan man konstatera att vissa varieteter av det samiska språket som enaresamiska i Finland och pitesamiska i Sverige är på väg att gå samma öde till mötes.

Antalet språk med över en miljon talare är endast ett par hundra i världen, däribland det finska språket. Finskan är ett etablerat skriftspråk och ett betydande europeiskt språk som relativt sett talas av ett stort antal personer i världen, dvs. cirka fem miljoner i Finland och närmare en halv miljon i Sverige samt närmare en halv miljon på andra håll i världen. Allt som allt är antalet finsktalande personer i världen inte alls på väg att minska utan tvärtom på väg att öka.
Det finska språkets ställning i det svenska samhället har under de senaste decennierna stärkts påtagligt. Det finns flera orsaker till detta.
Riksdagen har för det första gett finskan ställning som ett officiellt minoritetsspråk och språkets ställning har stärkts ytterligare i och med bildandet av det finska förvaltningsområdet. Det finska språkets kulturella ställning har också förändrats, för där den första generationen sverigefinnar på 60- och 70-talet representerade arbetarkulturen där man skulle leva upp till kraven i arbetslivet och lämna de egna språkliga strävandena i bakgrunden står 2000-talets andra och tredje generations sverigefinnar för ett nytt tänkande där till exempel den finska litteraturen, konsten, musiken och dansen – med den finska tangon som det bästa exemplet – representerar högkulturen.

I de nya värderingarna ingår ett stort intresse för det finska språket och den finska kulturen samt en stolthet över den egna sverigefinska identiteten.
I det svenska majoritetssamhället och hos de politiska partierna ökar nu förståelsen för att den stora finsktalande minoritetsgruppen är viktig och ett attraktivt nationellt särdrag i Sverige.
Vi kan inte tänka oss Storbritannien utan Skottland eller Spanien utan katalanerna – och inte heller Sverige utan sverigefinnarna.
Men existensen av en nationell minoritet bestäms av hur många som talar det aktuella minoritetsspråket. Vi sverigefinnar måste slå vakt om det finska språket och dagligen aktivt bevaka våra språkliga rättigheter för att ska vårt språk ska bevaras för kommande generationer.

25/2011
Sommaren är som vackrast i Norden och den kommande helgen firar vi ljus och midnattssol. Finsk midsommar där bastubad, brasa och dans är centrala komponenter firas flitigt även här i Sverige, vilket de många annonserna i den här tidningen är ett bevis på.
Den äldsta av de sverigefinska midsommarfesterna är midsommarfirandet i Torshälla. På midsommaraftonens morgon klockan 9.00 hissar man för 54:e gången den finska flaggan enligt lokal tradition.

Midsommartraditionerna är relativt lika i Sverige och Finland, för vi har ju en gemensam historisk och kulturell bakgrund.
Enligt allmän praxis är midsommardagen alltid på den lördag som infaller mellan den 20:e och 26:e juni.
Midsommardagen är allmän flaggdag i båda länderna och i Finland firar man samtidigt även Finlands flaggas dag. År 1926 bestämde sig finländarna nämligen för att hitta en lämplig dag för att fira sin flagga samtidigt som dagen inte fick vara alltför politiskt färgad. Man genomförde en enkät bland kända personer och författaren Maila Talvios förslag vann. Sedan dess har man flaggat med Finlands blåvita flagga den ljusa sommarnatten igenom.

Midsommaren är en urgammal, folklig fest, en flertusenårig tradition till ljusets och fruktbarhetens ära. På 300-talet ingrep kyrkan och började fira midsommar som Johannes Döparens dag, som också har gett midsommaren dess finska namn Juhannus.
Vid diskussionerna i Sverige har det till och med kommit upp föreslag om att landets nationaldag ska flyttas till midsommaren. Den mest kända förespråkaren för dessa tankar är författaren och Finlandsvännen Herman Lindqvist som anser att midsommaren är landets naturliga nationaldag och att midsommaren av folket har uppfattats som nationaldag så länge detta ord har varit i bruk.
Herman Lindqvists förslag lär dock inte komma att förverkligas men hans idéer framhäver i vilket fall som helst det faktum att midsommaren är vår allra äldsta och folkkäraste högtid.

Vi på redaktionen önskar alla våra läsare en riktigt skön midsommarhelg!

Finländarna längtar till sin sommarstuga och bastu

24/2011
En stark längtan efter en egen sommarstuga är en oskiljaktig del av det finska folklynnet, och landet har också över en halv miljon sommarstugor och dessutom 200 000 stugor som är byggda i anslutning till lantgårdar m.m.
Likadant är det i Sverige, för här finns närmare 700 000 fritidsbostäder som kan klassas som sommarstugor. Man har konstaterat vid olika undersökningar att stuglivet inte skiljer sig åt nämnvärt mellan länderna.

Sverigefinnarna tillhör de största vännerna av stugliv och bastubad och de flesta har tillgång till en egen eller hyrd stuga.
Finländarnas förtjusning i stuglivet har ofta ansetts bero på att de först nyligen flyttat från landet till staden.
Vid undersökningar har man konstaterat att stuglivet är en del av turismen och att många vill ha omväxling till det ordinarie boendet under sin fritid.

Sommarstugan är en plats med andra upplevelser, annan miljö och annat levnadssätt än livet hemma i staden och många varvar ner redan på vägen ut.
Sommarstugan är för många en plats där man pysslar och donar, men det finns också de som betraktar stuglivet som ett arbetsläger där man måste kånka vatten och hugga ved.
Vad man får och inte får göra anses vara viktigt, till exempel när det gäller olika bekvämligheter. Man vill värna om sommarstugan som en plats som skiljer sig från den fasta bostaden.

För finländarna är bastun och bastubadet det allra heligaste och viktigaste på sommarstället. Bastubadet är centralt och en vanlig dag avslutas ofta med bastubad. Bastubadet får en att avstå från tv-tittandet och annat som stör njutningen i bastun. En äkta bastu är självklart vedeldad och den ska helst vara belägen vid en sjö.
För många är bastubadet en ritual och en sorts övergång till lugnet och tystheten medan det för andra är en umgängesform som utöver själva badet består av umgänge med kompisar eller familjen på altanen eller framför en brasa.

Oavsett om man bastar ensam eller tillsammans med andra utgör bastubadet ett avbrott i alla praktiska sysslor.
Stuglivet består dock inte enbart av bastubad, men bastubadet summerar det centrala i stuglivet. I bastun laddar vi våra batterier.
Bastun är en plats där den finsk-ugriska stammen hämtar en ursprunglig energi som ger oss ork och kraft att sträva vidare.

Råd till dig som ärver skog i Finland

23/2011
Hälften av Finlands nära en miljon privata skogsägare är stadsbor och många av dem bor idag i Sverige. De sverigefinska skogsägarna blir allt fler eftersom många har ärvt sitt barndomshem i Finland, vanligtvis bestående av små eller större jordplättar och skogshemman. En stor andel av den första generationens sverigefinnar härstammar just från de finska skogsregionerna.

Ofta har man inte ens besökt skogen som man ärver och många åker därför till Finland under semestern för att besiktiga den. Den nyblivna urbana försvenskade skogsägaren vet ofta ingenting om skogsvård där det ju bland annat ingår inplantering av nya träd, gödsling, regelbunden gallring och avverkning.
I Finland regleras skogsvården i skogslagen. Man får inte bryta mot denna lag ens när det gäller ens egen skog och man får till exempel inte kalhugga för tidigt eller gallra för mycket.

Den nyblivna skogsägaren bör bestämma sig för vad som ska ske med skogen, det vill säga om han eller hon ska behålla skogen eller sälja den, sälja virke för att skaffa sig inkomster eller låta tomten förbli i ursprungligt skick som en plats för rekreation och semester. Den som vill behålla skogen och slippa eget arbete kan köpa skogsvårdstjänster av den lokala skogsvårdsföreningen.
Visst kan man också ta hand om skogen själv, men man måste då veta vad man gör.
Ytterligare information om skogslagen och råd om skogsvård finns på www.metsakeskus.fi och www.metsavastaa.net.

Om man vill sälja ett skogshemman till någon annan än en nära släkting måste man betala skatt för realisationsvinsten som utgör skillnaden mellan försäljningspriset och anskaffningspriset. Anskaffningspriset är det värde som framgår av bouppteckningen. Man bör således se till att skogen inte värderas alldeles för lågt. Idag är det lätt att sälja skogshemman i Finland och priserna är höga.

Skogsvård kostar mycket pengar. Enligt den finska skogslagen måste man alltid plantera ny skog på hyggen i skogen.
När man ska plantera skog kostar jordbearbetningen ungefär 200 euro per hektar och planteringen 700–1 000 euro per hektar. Plantskogsskötseln kostar 250–400 euro per hektar. Plantskogen genererar länge enbart kostnader och en första försäljning blir aktuell först när man ska gallra ut trädbeståndet efter 30–40 år.
En skog består dock inte av träd av samma ålder utan en del kan vanligtvis huggas ner direkt. Vid sluthuggning är förtjänsten 7 000–12 000 euro per hektar. Skogsinkomsterna klassas i Finland som kapitalinkomster som beskattas med 28 procent.
Vid beskattning får ägaren dra av utgifterna för inkomstens förvärvande. Samfälld skog beskattas som samfälld egendom och skatten blir då 26 procent.
Vår tidnings skatteexpert redogör närmare för beskattningen av skog på annan plats i den här tidningen.

Man kan även få stöd för skogsvård. Den finska staten stöder olika former av skogsvård och man kan till exempel få stöd för plantskogsvård om skogsarealen uppgår till minst en hektar och om plantorna är högre än manshöga.
För ungskog kan man få stöd som täcker upp till hälften av kostnaderna, i norra Finland ännu mer. Man kan även få stöd för dikning av skog och för att bygga skogsvägar.
Ytterligare information om de olika stödformerna lämnas av de lokala skogsvårdsföreningarna.

Helgens händelser

21/2011
Nu på lördag den 28 maj klockan 11.30 går startskottet för Stockholm Marathon för 33:e gången. Löparna startar utanför Stockholms stadion och springer sedan 42,105 kilometer i stadens centrum och dess närmaste omgivning.
Loppet är en masshändelse med 20 000 anmälda, 3 000 funktionärer och hundratusentals åskådare längs banan. När loppet anordnades första gången 1979 vanns det av finländaren Jukka Toivola. Drygt 5 000 löpare från Finland deltar även i år.
Många sverigefinländare deltar också i loppet, bland dem Boråsbon Pekka Ahola som har deltagit i samtliga Stockholm Marathon.
En intervju med denne maratonveteran kan läsas på annan plats i den här tidningen.

Elitloppet är travfolkets årliga storhändelse som sedan 1952 anordnats den sista söndagen i maj på Solvalla travbana i Stockholm.
Elitloppet är en av världens främsta travtävlingar med tre miljoner kronor i förstapris.
Tävlingssträckan är på 1 609 meter och i finalen deltar åtta hästar. Finländarna har alltid varit väl representerade på såväl arenan som publikläktaren, eftersom det alltid har funnits många finländare bland kuskarna och tränarna.

I helgen ordnas en galakonsert till den sverigefinska musikunderhållningens store man Ari Haatainens ära. Denne eskilstunabo som har turnerat med såväl Pavarotti som Rednex har vunnit flera internationella dragspelstävlingar och har spelat på olika estrader i hela fyra decennier.
Konserten och danstillställningen går av stapeln på Huvimaja Hurmio i Huddinge lördagen 28.5 med början klockan 18.00.

Vilket land, vilken valuta?

19/2011
Euro är den gemensamma valutan för Europeiska unionen som tolv EU-länder, däribland Finland, gick över till i början av 2002. Euron är vid sidan av dollarn en av världens mest betydelsefulla valutor. Idag är 17 stater anslutna till euroområdet.

Sverige är medlem i Europeiska unionen och enligt konventionerna borde även Sverige ha haft euro som valuta. Så är det dock inte.
År 2003 höll man en folkomröstning där 56 % av svenskarna motsatte sig en övergång till euron.
Därefter bad Sverige EU om att få behålla den egna valutan. Den svenska kronan är en flytande valuta som inte på något sätt är bunden till euron eller eurokursen.
Kronans värde har under den senaste tiden stärkts och den egna fria valutan verkar vara en trygg lösning i dessa tider av ekonomisk jäsning i Europa.
Två andra EU-länder som har behållit sin egen valuta är Storbritannien och Danmark som förhandlade sig till en dispens i samband med Maastrichtavtalet.

Euroområdet tillkom på 1990-talet efter långvarig utveckling som även Finland deltog i ända från början. Man hade i Finland inte någon folkomröstning utan landets politiska ledning förde i stor samstämmighet in landet i euroområdets kärna.
Eurosamarbetet har under den senaste tiden haft dramatiska effekter på den finska politiken. Debatterna inför riksdagsvalet, Sannfinländarnas valseger och de besvärliga regeringsförhandlingarna är en direkt följd av de problem som euromedlemskapet har fört med sig och av finländarnas försök att finna en lösning på de här problemen.
Sannfinländarnas valseger är också ett symtom på att en betydande del av det finska folket oroar sig på allvar över det som sker inom euroområdet. Även många EU-tjänstemän ser Sannfinländarnas ordförande Timo Soinis kritiska kommentarer i Wall Street Journal förra veckan som sanningar.
Enligt Soini är dagens euroområde med sina stöd- och stabilitetsfonder som är skapade av herrarna i Bryssel ett krångligt och svåradministrerat system där de svaga länderna körs i konkurs samtidigt som skattebetalarna får stå för de stora bankernas kreditförluster.

Ett problem med ett område med en gemensam valuta är att problemen för de ekonomiskt svagare länderna som Grekland, Irland och Portugal blir till gemensamma problem för samtliga medlemsländer.
Euron ger fröken Finland huvudvärk och det ser ut som om den nuvarande situationen skulle bestå.

Både Sverige, Danmark och Norge har kvar sina egna valutor och de har kommit lindrigt undan de bekymmer som den ekonomiska krisen har försatt euroländerna i.
Förhållandet till euron och de effekter som de svaga euroländernas problem har haft retar finländarna och det är inte förvånande att såväl Soini som de övriga arvtagarna till Veikko Vennamos missnöjespolitik har börjat längta tillbaka till den finska marken!

The Spirit of Finland:
Borås och Sundbyberg

18/2011
Borås är en stad med cirka etthundratusen invånare i Västra Götaland cirka tio mil från Göteborg. Staden var länge centrum för Sveriges textilindustri och många av stadens finländare har arbetat inom textilindustrin.
Idag är Borås känt för sina postorderföretag och det framgångsrika fotbollslaget Elfsborg.

Borås har alltid varit en ort med många finländare. Man har haft många finsktalande politiker och till och med riksdagsledamöter som Lahja Exner och Unto Einar Suhonen och likaså elitidrottaren Meeri Bodelid och många andra inflytelserika finländare inom idrotten och kulturen.
I Borås har man flera finska organisationer och många av ledamöterna i stadens kommunfullmäktige har varit finländare.

I fjol anslöt sig Borås till det finska förvaltningsområdet till stor del tack vare ansträngningar av Juhani Rantanen som var ordförande för de finska föreningarnas samarbetsorgan.
Exemplet Borås var viktigt när det gäller arbetet för det finska förvaltningsområdet på västkusten, eftersom det på ett avgörande sätt även satte fart på Göteborgs medverkan och likaså på Skövde och Trollhättan som kommer att gå med vid nästa årsskifte.

Nu på lördag 7.5 kommer man i Borås stadspark att ordna festivalen The Spirit of Finland för att fira inträdet i det finska förvaltningsområdet för ett år sedan. Huvudartisten och dragplåstret är Timo Räisänen som är en av Sveriges mest kända manliga artister.
I programmet ingår också högklassiga sverigefinska uppträdanden i form av rap, tango och dragspel samt annan högklassig musikunderhållning för både barn och vuxna.

Sundbyberg är en stad med närmare fyrtiotusen invånare alldeles intill Stockholm. Här har det alltid bott många finländare och Marabous chokladfabrik har under decennierna varit en av de viktigaste arbetsgivarna för stadens finländare. Man har haft aktiva finska organisationer och kommunen gick med i det finska förvaltningsområdet i fjol, även om man ännu inte har anställt någon administrativ tjänsteman för ändamålet.

Nu på söndag 8.5 har man på Sundbybergs Folkets hus en tillställning med information och underhållning för finländare där man berättar om de möjligheter och rättigheter som inträdet i förvaltningsområdet innebär. Den sverigefinska riksdagsledamoten Nina Lundström (fp) och Pertti Koistinen som är informatör för det finska förvaltningsområdet i Stockholm kommer att medverka.
Även artisten och riksdagsledamoten Mikko Alatalo (c) från Tammerfors medverkar.

Folkhemmets räddare

13/2011
På kanalen Yle Teema hos Finlands television kan man just nu följa en dokumentärserie på åtta delar om sverigefinnarnas liv under namnet Kansankodin kuokkavieraat [Folkhemmets snyltgäster].
Med hjälp av intervjuer beskriver man framförallt den första generationens sverigefinnar som flyttade till Sverige på 1960- och 70-talet.
Programserien är producerad av produktionsbolaget Kinocompany Oy i Joensuu och den är regisserad av Markku Heikkinen, Jaakko Kilpiäinen och Ari Matikainen.

TV Finland sänder inte den här programserien men den kan ses via nätet på Yle Teemas webbplats teema.yle.fi där samtliga delar av serien har varit tillgängliga under en veckas tid efter sändningen.
Den sjätte delen i serien med rubriken Kaihoa kotimaasta [Hemlandslängtan] sändes i fredags och man intervjuade då bland annat Hilkka Junes som är ordförande för föreningen Vätter-Kipinä i Småland samt vår kolumnist Martti Halinen och trubadur Esa Niemitalo som idag bor i Muurame i Finland men som var verksam i Sverige redan på 1970-talet.

Serien är välproducerad och faktaspäckad. Det som har väckt förvåning bland sverigefinländarna är seriens namn.
Ordet snyltgäst syftar på en gäst som inte har blivit inbjuden. Sverigefinnarna är absolut inte några snyltgäster.
Bristen på arbetskraft i den svenska industrin på 1960- och 70-talet var enorm och de drygt 300 000 finländare som då flyttade till Sverige inom loppet av några få år var sannerligen både välkomna och helt oumbärliga för landets industri.

De svenska arbetsgivarnas representanter åkte runt i Finland och värvade aktivt personal.
Arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige fortsätter än idag, men idag handlar det dock om välutbildade, språkkunniga experter inom olika branscher och man kan i deras fall absolut inte tala om några snyltgäster.
Folkhemmets räddare skulle nog vara det bästa namnalternativet för den här serien om man skulle vilja definiera finländarnas betydelse för den svenska ekonomin.

Programseriens producenter har dock i och för sig lyckats väcka debatt och en rubrik som väcker känslor ökar också intresset för produkten och man har onekligen uppnått detta mål.
Finländarnas massflytt till Sverige var en stor och dramatisk händelse i Finlands historia.
Folkhemmets snyltgäster är en välgjord serie med historiska dokumentärer som skickligt beskriver den stora strukturförändringen i samhället och samtidigt innehåller melankoliska undertoner.

Under seriens gång får tittarna se hur de sverigefinnar som idag lever i Sverige har det och i den sista delen får de också bekanta sig med dagens moderna sverigefinländare.
Samtidigt får den stora tv-publiken i Finland ännu en påminnelse om att en stor andel av det finska folket – en halv miljon finländare – idag är bosatta i Sverige.

Gränsen 1942

5/2011
Gränsen, dvs. Rajalla, är en ny svensk film som hade premiär i fredags. Filmens händelser utspelar sig i Värmland 1942 då Norge var ockuperat av Nazityskland och nervösa svenska soldater bevakade gränsen.
Två unga svenska soldater försvinner i de norska skogarna och filmen beskriver räddningsoperationen undan nazisterna.

En av huvudrollerna innehas av finländaren Antti Reini som spelar en sverigefinsk krigsveteran från vinterkriget.
Filmen är producerad med relativt snäv budget och även om den kanske inte går till filmhistorien som ett storverk i den svenska filmkonsten är den dock unik i en viss mening: den är den första svenska krigsfilm som berättar om händelserna i Sverige under andra världskriget.

I Danmark spelade man 2008 in alla tiders dyraste film under namnet Flamman och Citronen. Filmen blev storsuccé på landets biografer. Den är en autentisk beskrivning av motståndsgruppen Holgers och dess två mest framträdande medlemmars brutala aktiviteter vid fullföljandet av uppgiften att ta nazisternas medhjälpare av daga.
Huvudrollerna innehas av de välkända danska skådespelarna Mads Mikkelsen och Thure Lindhardt.
Motståndet under kriget och samarbetet med tyskarna har länge varit en känslig fråga i Danmark och det är kanske därför som även den här filmen spelades in först nu.

Max Manus är en film som berättar om den norska motståndsrörelsen. Den hade premiär i december 2008.
I Norge nådde den en miljonpublik och blev en riktig kassamagnet som nästan alla norrmän gick och såg. Max Manus var en motståndsman från Oslo som tillsammans med det s.k. Oslogänget sprängde flera tyska krigsfartyg och gjorde även annat sabotage. Efter kriget blev han behandlad som hjälte. I Norge väckte filmen häftiga diskussioner om motståndsrörelsens roll.

I Finland började man med hjälp av böcker och filmer redan på 1950-talet bearbeta de trauman som kriget hade utlöst. Väinö Linnas Okänd soldat som betraktas som ett nationalepos kom ut redan 1954 och året därpå gjorde Edvin Laine en film som byggde på bokens händelser.
Majoriteten av finländarna har antingen sett filmen eller läst boken. Efter Okänd soldat har många böcker och filmer om det finska vinter- och fortsättningskriget kommit ut men det är Linnas monument över den finska soldaten som det finska folket har tagit till sig.

I Sverige har man överhuvudtaget inte spelat in några krigsfilmer av den här typen. Enligt historieböckerna var Sverige neutralt i kriget men i själva verket var landet insyltat i kriget ända upp till halsen.
Sverige var en viktig fristad för den norska motståndsrörelsen och många byggnader i Stockholm användes under kriget av de norska partisanerna.
Stockholm var en viktig stad även för den danska motståndsrörelsen och även Finlands förbindelser med väst gick via Stockholm.
Krigets Stockholm var bas för grannländernas motståndsrörelser och många länders underrättelseverksamhet. Ett ansenligt myller rådde i staden.
Detta är ett autentiskt tema som en duktig regissör skulle kunna göra en mycket intressant och spännande krigsfilm om.

Vårt brödrafolk nådde sitt mål

2/2011
Vid årsskiftet gick Estland över till euro och landet blev därmed den 17:e medlemsstaten i euroområdet. Dessförinnan hade den estniska kronan varit landets officiella valuta sedan sommaren 1992 då Estland övergav den ryska rubeln. Estland är den första f.d. sovjetstaten som har gått över till euro, vilket alltså skedde den 1 januari i år.
Till och med den 30 juni kan den som har kvar estniska kronor växla in dem mot euro på de estniska bankerna utan att betala provision.

Vårt brödrafolk esterna har på två decennier genomgått en oerhört snabb ekonomisk utveckling i västlig riktning. Många minns nog fortfarande den tid då finska turister använde jeans och strumpbyxor som valuta i Tallinn och kring 1980–1990 kunde esterna fortfarande använda brännvinsflaskor som valuta i Finland. Idag tillhör allt detta en förgången tid.

Även inom politiken har utvecklingen varit oerhört snabb. I 50 år var Estland en del av Sovjetunionen. Under de åren deporterades tusentals ester till Sibirien samtidigt som centralförvaltningen i Moskva försökte förryska Estland och de baltiska länderna.
Efter Sovjetunionens fall lyckades Estland förklara sig självständigt den 20 augusti 1991. Man hade dock kvar ryska militärbaser i landet och valutan var rubel. De sista ryska trupperna drog sig tillbaka 1994 efter besvärliga förhandlingar och esterna blev äntligen fria att välja sin egen utrikespolitiska linje.

Därefter hade esterna som mål att så snart som möjligt ansluta sig till såväl Nato som Europeiska unionen, vilket de också lyckades med 2004.
Under medlemskapet har Estland strävat efter att engagera sig starkt i både EU:s och Natos verksamhet. Landet har till exempel gjort stora satsningar på Natos krishanteringsoperationer bland annat i Irak. Som EU-medlem har Estland haft som mål att så snart som möjligt gå över till euro som valuta, vilket alltså skedde i början av det här året.
Övergången till euro är resultat av långvarigt och målmedvetet arbete och man kan konstatera att esterna ville bli en del av väst och att de också har blivit det.

Estlands president Toomas Ilves har sagt att Estland till följd av övergången till euro har blivit Nordeuropas mest västintegrerade land – det enda nordiska land som har anslutit sig till såväl Nato, EU som euro.
Detta är onekligen en imponerande prestation när man tänker på hur situationen i landet såg ut bara för 20 år sedan.

43/2010
Finländarnas arvsanlag skiljer sig påtagligt från de övriga europeiska folken, rapporterade Institutet för molekylär medicin i Finland i början av året. Finländarna bildar en enklav mellan Öst- och Västeuropa.
Vårt finska folk har levat så isolerat att vi har utvecklat en alldeles egen arvsmassa. Arvet österifrån har vi till en del fått från estländarna som genetiskt har mer gemensamt med finländarna än med ryssarna.

Den starkaste påverkan på finländarnas arvsmassa kommer från väst via Sverige. Finländarnas arvsfaktorer ligger närmare nederlänningarna, svenskarna och estländarna än till exempel ungrarna som ju är ett släktfolk vad språket beträffar.
Skillnaderna mellan de finska dialektområdena är stora. Folk från till exempel Kajanaland och Egentliga Finland ligger genetiskt sett längre ifrån varandra än svenskarna och britterna.

Språklig släktskap och genetiskt ursprung är två skilda saker. Enligt en officiell definition ingår det finska språket i den östersjöfinska grenen av de finsk-ugriska språken i likhet med de karelska, votiska, vepsiska, estniska och liviska språken.
Under historiens gång har finsktalande grupper flyttat från Finland bland annat till Nordnorge (kvenerna) Tornedalen (meänkieli) och Sankt Petersburgstrakten (ingermanlänningarna).

Idag talas finska av sammanlagt cirka sex miljoner människor. Fem miljoner av dem bor i Finland. En halv miljon är utspridda runt omkring i världen, bland annat i Nordamerika och världens övriga länder medan en halv miljon bor i Sverige.
Sverigefinnarna är en unik språkgrupp: en officiell språkminoritet i Sverige, men samtidigt även en del av det finska folket. Sveriges och Finlands långa gemensamma historia och ländernas kulturella samhörighet samt geografiska närhet stärker samhörigheten. Den andra och tredje generationens finländare har i början av 2010-talet visat stor uppskattning och intresse gentemot det finska språket och sina finska rötter.

Det ser också ut som om Sverige även i fortsättningen skulle komma att ta emot stor arbetskraftsinvandring från Finland.
Allt detta gör att sverigefinländarnas situation kommer att förbli stark och levande åtminstone under den närmaste framtiden.

Vi måste sprida information om rättigheterna

51/2010
Den svenska regeringen godkände i torsdags ytterligare sex kommuners ansökningar om att få ansluta sig till det finska förvaltningsområdet.
Göteborg, Hofors, Kalix, Skinnskatteberg, Sundbyberg och Umeå samt landstinget i Gävleborg ansluter sig till det finska förvaltningsområdet i början av februari. Beslutet gäller för Kalix del även meänkieli.
Även kommunfullmäktige i Norrtälje fattade förra veckan ett beslut om att kommunen vill ansluta sig och man inleder nu arbetet med en ansökan till den svenska regeringen.
Även Hällefors kommun fattade i slutet av november ett beslut om att ansöka om medlemskap. Ytterligare ansökningar är aktuella, bland annat i Jönköping.

Från februari månads början ingår 32 kommuner i det finska förvaltningsområdet. Det innebär att projektet har blivit en stor framgång, i synnerhet eftersom landets två största städer, Stockholm och Göteborg, och landets fjärde största stad Uppsala och den sjätte största staden Västerås nu är med i projektet i likhet med Umeå och Borås som är viktiga landskapscentra.

Det väsentliga med det finska förvaltningsområdet är de rättigheter som förändringen för med sig för det finska språket. Kommunernas information, service och webbplatser kommer också att finnas tillgängliga på finska.
På kommunala äldreboenden har de finsktalande rätt till vård på finska om de så önskar och förskolan måste erbjuda undervisning på finska om föräldrarna så önskar.

Man håller som bäst på med att anställa finsktalande personal i kommunerna och förvaltningsområdet är således på väg att få en finsktalande tjänstemannakår.
Det är i de största städerna som problemen med förvaltningsområdet är störst. I Stockholm och Göteborg kan man även idag finna många finsktalande invånare som aldrig har hört talas om det finska förvaltningsområdet eller de språkliga rättigheter som reformen för med sig. Den bristande kännedomen om rättigheterna är lika stor bland den svensktalande tjänstemannakåren.

För att lösa detta informationsproblem krävs gemensamma insatser av de sverigefinska organisationerna och städernas informatörer. Det är inte någon lätt uppgift. I små kommuner är det lättare att få informationen att nå fram såväl bland kommunens finsktalande befolkning som på de kommunala förvaltningarna.
I de stora städerna krävs betydligt större satsningar på information för att reformen med det finska förvaltningsområdet inte ska stanna vid en död bokstav.

När vi skrev av oss smärtan

RS 41/10
Det sverigefinska förlaget Finn-Kirja gav i samband med sitt 35-årsjubileum ut historiken Finnien Kirjaamaa 1975–2010 (Nedtecknat av finnarna). Förlaget som grundades på initiativ av Föreningen för Sverigefinska skribenter (FFSS) har i uppdrag att ge ut skönlitterära och andra verk som är skrivna på finska i Sverige.
Minihistoriken innehåller bland annat presentationer av nio sverigefinska författare. Av boken framgår att föreningen hösten 1975 började samla dikter för sin första diktantologi som redigerades av Leena Kuisma och Eero Arontaus. De första böckerna gavs ut i maj 1976: antologin 22 ruotsinsuomalaista runoilijaa (22 sverigefinska poeter) och Martta Martinlompolos roman Ken tietäis huomisen (Vem känner morgondagen).
Riitta Larsson som har varit med i föreningens verksamhet ända sedan starten berättar att invandringen till Sverige på 70-talet var för många en färsk och smärtsam upplevelse som resulterade i ett behov att skriva av sig smärtan. Under de första åren var utgivningstakten snabb, man gav ut romaner, diktantologier, vitsböcker, biografier, novellantologier, läroböcker, konstnärspresentationer med mera.
Under sin verksamhet har föreningen även arrangerat åtskilliga seminarier, författarträffar, skrivartävlingar, kurser och bokmässor. Föreningen och förlaget är idag aktuella som medarrangörer till den sverigefinska bokmässan på Finlandsinstitutet i Stockholm den 16 oktober.
Finn-Kirja är en av den sverigefinska kulturens stöttepelare på motsvarande sätt som t.ex. Sverigefinska Bildkonstnärernas Förening Suomiart är inom bildkonsten.
De egna livskraftiga kulturinstitutionerna visar att vår grupp har starka kulturella ambitioner och en berikande inverkan på det svenska kulturlivet. Dessa föreningar drivs i ren talkoanda av frivilliga och oavlönade krafter.
Samma talkoanda kännetecknar hela det sverigefinska föreningslivet. För att trygga den sverigefinska minoritetens framtid är det därför av största vikt att det ideella arbetet och talkoandan ska stärkas ytterligare.

Den finska litteraturens dag

RS 40/10
Lördagen den 10 oktober är den finska litteraturens dag och samtidigt Aleksis Kividagen. Sverigefinnarna läser mycket, gärna finska böcker.
Typiskt för finländarnas läsvanor är att de är bundna till en viss person: läsarna har sina egna favoritförfattare och författarna sina fanklubbar. Ett exempel på detta är det svenska Arto Paasilinna Sällskapet under sverigefinsk ledning.
På en stor del av de svenska biblioteken har man inte några finskspråkiga böcker alls eller urvalet är annars mycket litet. Endast orter med många finsktalande har ett större urval.
Tillgången till finska böcker är en utmaning för de lokala intresseorganisationerna i de kommuner som nyligen anslutit sig till det finska förvaltningsområdet. När finska språket har fått officiell status i en kommun är det naturligt att det lokala biblioteket ska ha en stor avdelning med finskspråkiga böcker.
Finskan är ett litet språk, vilket innebär små marknader och färre läsare än i de stora europeiska länderna. Sverigefinsk litteratur som är en speciell genre av den finska litteraturen befinner sig i ett särskilt trängt läge eftersom det är svårt att hitta förläggare för denna litteratur i Sverige.
Detta är marknadsekonomiskt betingat. Många sverigefinska författare producerar högkvalitativ text, men förlagsverksamheten är en affärsverksamhet som är pressad av allt tuffare resultatkrav. Framgångsrika författare som Asko Sahlberg har fått söka sig förläggare i Finland.
Den mest traditionella delen av den sverigefinska litteraturen uppkom på 70-talet i form av invandrarlitteratur. Förlaget Finn-Kirja som nyligen fyllde 35 år bär och för denna tradition vidare. Numera skriver många sverigefinska författare på svenska, bland dem Susanna Alakoski. Hennes produktion representerar samhällskritisk allmänprosa, men lägger samtidigt ett perspektiv på sverigefinnarnas liv.
Böcker skrivs på finska och svenska, de förläggs och säljs i varierande antal i bägge länderna med hjälp av ideella och professionella krafter. Dagens sverigefinska författarkår präglas av såväl mångformighet och mångfacettering.

Ivalet och kvalet

RS 37/10
Den här tidningen kommer ut tre dagar före valet. Alla partier har sverigefinska kandidater på sina listor, men kandidaterna är flest i kommuner med många finländare. På många orter har egna sverigefinska valdebatter hållits och partiledarna har grillats bland annat i radion om finländarnas situation. De har visat sig ha grundläggande kunskaper i ämnet.
Inom det borgerliga blocket verkar ordförandena för Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna ha en gemensam linje i frågan om det finska språkets ställning: förvaltningsområdet bör utvidgas.
Statsminister Fredrik Reinfeldt verkar dessutom vara relativt väl insatt i frågan och han har också en klar linje för hur saken bör drivas vidare.
En sak som det finns anledning att nämna är att socialministern, Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglunds engagerat sig i äldre finländares situation, vilket hans besök hos krigsveteranen Veikko Virtanen på Finskt Äldrecentrum i Stockholm i augusti visade.

För den rödgröna alliansens del kan nämnas att samtliga partiledare har uttalade mål för det finska språkets ställning i Sverige, men att det dock är fråga om tre olika linjer utan något gemensamt program.
Som mor i en tvåspråkig familj torde Miljöpartiets Maria Wetterstrand vara den som har bäst kontakt med finskheten.
Under de två senaste decennierna har den finskspråkiga verksamheten i de svenska partierna förändrats kolossalt. Den mest påtagliga förändringen är att de finskspråkiga avdelningarna inom det Socialdemokratiska partiet tynat bort.
För 20 år sedan hade man tiotals finska avdelningar, ett övergripande finskspråkigt s nätverk, avdelningar i nästan alla kommuner med många finländare, en egen finskspråkig tidning Demokraatti som delades ut av posten i drygt hundratusen exemplar som bäst samt egna finskspråkiga funktionärer inom såväl partiet som LO.
Av verksamheten återstår nu endast ett par finska föreningar. Några s kandidater med sverigefinsk bakgrund kommer nog att bli invalda i riksdagen även denna gång och väldigt många sverigefinnar röstar på partiet av gammal vana.
Vänsterpartiets finskspråkiga valarbete är klart lamare än förr om åren. Det är endast på partiets hemsidor som en handfull aktivister för en förtjänstfull diskussion om det finska förvaltningsområdet. Situationen kan eventuellt bero på att partiets legendariske funktionär Matti Paananen inte verkar inom partiet längre eller att den i finska kretsar mycket uppskattade Elina Linna från Nyköping valt att inte fortsätta i Riksdagen.
Nytt inför valet är att Folkpartiet blivit mer aktivt i finska frågor. En grupp som har organiserat sig kring riksdagsledamoten Nina Lundström publicerade för en dryg vecka sedan till och med ett eget valprogram om det finska språket.
Det är fråga om ett utmärkt dokument som även kan läsas på partiets hemsida på både finska och svenska.
Det sverigefinska fotfolket undrar varför de övriga partierna inte har tagit fram ett motsvarande program inför valet.

Framsteg på västkusten

RS 33/10
På västkusten skapas historia. Göteborgs kommunstyrelse fattade i går beslut om att staden ska ansluta sig till förvaltningsområdet för finska språket. Härnäst kommer en hemställan om saken att lämnas in till regeringen. I bästa fall kommer beslutet om Göteborgs anslutning till förvaltningsområdet att vinna laga kraft redan vid årsskiftet och då kan exempelvis den lokala sverigefinska delegationen inleda sitt arbete på allvar.
På västkusten har man i flera kommuner tagit initiativ kring förvaltningsområdet. I Mölndal har den lokala finska föreningen lämnat ett förslag till kommunen om anslutning till finska förvaltningsområdet.
Frågan diskuteras även i Ale, Härryda och Partille. I Trollhättan har den lokala finska föreningen tagit initiativ i frågan och frågan är anhängiggjord även i Lilla Edet.
Borås stad har redan tidigare som första kommun på västkusten fattat beslut om anslutning till det finska förvaltningsområdet efter lokala finska insatser och kampanjer.
En sådan kampanj fördes även i tidningen Ruotsin Suomalainen. Borås exempel har haft stor betydelse för projektets framgång även i regionens övriga kommuner. Det är framför allt Borås finska föreningars samarbetsorgan och dess ordförande Juhani Rantanen som bör äras för detta.
Ansökningar och skrivelser om anslutning till förvaltningsområdet för finska språket är under behandling i minst tio kommuner i övriga Sverige. Det ser ut som att antalet kommuner som ingår i förvaltningsområdet för finska språket inom den närmaste framtiden kommer att vara över trettio. Förvaltningsområdet har blivit en framgång, vilket visar på stor energi och driftighet hos det sverigefinska fotfolket. Nu gäller det att se till att den lagenliga rätten till service på finska språket efterlevs fullt ut i förvaltningsområdets nya kommuner.

Uppvisning i professionalism

RS 25/10
Under den gångna helgen upplevde vi en av de allra största mediala händelserna i Sverige genom tiderna, nämligen kronprinsessan Victorias bröllop. Över 2,9 miljoner tittare följde TV sändningarna från bröllopet och närmare en halv miljon människor samlades på Stockholms gator.
Klockan ett natten mot söndagen följde 1,5 miljoner trogna tittare fortfarande den kungliga festen på Stockholms slott. Sändningarna följdes även av engagerade tv-tittare i Finland, och t.ex. finska Yles sändning på TV1 följdes som bäst av drygt en miljon tittare. Bröllopet var en stor tv händelse även bland annat i Tyskland.
Ett särskilt omnämnande förtjänar Finlands president Tarja Halonen och bröllopsreportern Mark Levengood på Sveriges television som båda två bidrog till att ge en positiv bild av Finland under denna statsangelägenhet.
Mark Levengood som är en av de mest välkända finländarna i Sverige genomförde flera dagars tv-sändningar på SVT1 där han rapporterade från bröllopet. Vackert klingande finlandssvenska, ett humoristiskt grepp och stark professionalism är Marks kännetecken som tv-reporter.
Professionalismen kom även fram i Stockholmskorrespondenten Kari Lumikeros arbete när han kommenterade tv-sändningarna för sin kanal MTV3 i Finland.
När det gäller rapporteringen i Finland av stora statsangelägenheter som förra helgens ligger denne mycket erfarna sverigefinska journalist i en klass för sig.
Tarja Kaarina Halonen, Republiken Finlands elfte president och landets första kvinnliga president, låg väl framme under den statliga bröllopsceremonin och hon representerade Finland och finländarna på ett utmärkt sätt.
Även i hennes fall handlar det om professionalism, speciellt då denna främsta representant för det finska folket samtidigt fick tillfälle att på ett smidigt sätt vårda relationerna till Sveriges högsta politiska ledning.
Under den här veckan kommer den sverigefinska befolkningen att övergå från bröllopsyra till midsommarstämning. Vi tillönskar alla våra läsare en glad midsommar!

Den sverigefinska sommaren är här

RS 16/10
Maj månad är fylld av sverigefinska aktiviteter framförallt i landets västra och södra delar.
Månaden inleds med Sverigefinska företags- och servicemässan på Sverigefinska skolan i Göteborg under valborgsmässohelgen. Antalet besökare under de två dagarna rör sig kring några tusen och det är således fråga om en stor händelse i västkustens finska kretsar.
Mässvärdar på mässan som är den fjortonde i ordningen är Kari Aro och Ari Ryynänen.
I mitten av maj sammanfaller många evenemang. Körverksamheten i den sverigefinska kretsen är livlig och finska körfestivalen i Olofström är ett utmärkt tillfälle för körerna att visa upp sig.
Samtidigt arrangerar sällskapsdansföreningen Saanko Luvan Seuratanssijat en finsk dans- och musikfestival i Mariestad där det under fyra dagar bjuds på ett varierande program som faller den finska danspubliken i smaken. I slutet av maj utmärker sig Finska föreningen i Landskrona genom att arrangera den traditionella humpamusikfestivalen i Landskrona.
De två viktigaste evenemangen i Mälardalsregionen är 50 årsjubileet för Västerås finska förening i mitten av månaden och den 56:e sommarfestivalen i Kolsva i slutet av månaden.
Finska sommarevenemang arrangeras i alla delar av landet och finsk musik utgör då
en viktig ingrediens. Arrangörerna arbetar oftast ideellt och det krävs betydande ansträngningar och kunskaper av de ansvariga, vilket är ett bevis på det sverigefinska föreningslivets vitalitet.
Utförlig information om de olika evenemangen finns fortlöpande i tidningen Ruotsin Suomalainen.

Finska fotbollskungar

RS 14/10
Allsvenskan, d.v.s. herrfotbollens högsta division i Sverige med 16 klubblag som möter varandra i 30 matcher mellan mars och november, är ett tämligen populärt evenemang i Sverige.
Den genomsnittliga publiksiffran på matcherna ligger år efter år på är närmare 10 000 medan publiksiffran i motsvarande seriespel i Finland ligger kring ett par, tre tusen.
Siffrorna gäller antalet åskådare på plats på läktarna. Modern fotboll är framför allt en TV sport och stora skaror av fotbollsintresserade följer dessutom sporten via TV-rutan.
Serien är mycket jämn: i fjol vann AIK och i år är mästarfavoriterna IFK Göteborg och boråsarnas stolthet Elfsborg, men det är totalt 6-7 klubblag som på förhand tros kunna slåss om titeln.
Allsvenskan är intressant även ur finskt perspektiv. I år har serien drabbats av fenomenet finnvasion: hela 18 finska spelare deltar i serien och finska förmågor finns även på tränarsidan.
Djurgården har hela fem finska spelare medan Örebro har tre finska spelare och två finska tränare.
ISolnalaget AIK är det Tomi Maanoja från Esbo som vaktar målet. Motsvarande utveckling har ägt rum även inom damallsvenskan där ett tiotal finska elitspelare är med.
Invasionen av finska fotbollsspelare är framför allt ett tecken på att fotbollen har fått ett uppsving i Finland och att satsningarna på fotboll har gett resultat.
En bidragande orsak till finnvasionen är att den svenska serien håller en högre klass och värderas internationellt högre än den finska, vilket ger ambitiösa fotbollstalanger en bättre möjlighet att ta sig vidare till de stora fotbollsplanen i Europa.
Modern toppfotboll är en stor business i Sverige. Spelarna har ordentliga löner, klubblagen i allsvenskan har stor budget och de har råd att köpa spelare från Finland.
Unga män och kvinnor har genom tiderna tagit sig från Finland till Sverige i jakt på bättre inkomster, arbets- och livserfarenhet och bättre karriärmöjligheter.
Finnvasionen inom fotbollen handlar om ett gammalt fenomen, nämligen arbetskraftsinvandring, och det visar att finska yrkesfärdigheter värdesätts även inom det här området.

Livlig aktivitet på fältet
RS 4/10

Lagen om det finska förvaltningsområdet som trädde i kraft vid årsskiftet och som innebär att 18 nya kommuner i Mälardalen anslutit sig till förvaltningsområdet har satt fart på sverigefinnarna ute på fältet.

II många kommuner som inte ingår i förvaltningsområdet har förslag och ansökningar om anslutning till förvaltningsområdet lagts fram. Längst har man kommit i Västerås kommun vars ansökan snart kommer att tas upp till behandling av den svenska regeringen.
Även Borås och Surahammar där kommunfullmäktige har fattat beslut om saken torde komma att lämna in en officiell ansökan till regeringen den närmaste tiden.

Under de närmaste dagarna kommer de kommunala beslutsfattarna även i Borlänge att få motta ett medborgarförslag om anslutning till det finska förvaltningsområdet.
Bakom förslaget ligger finska föreningen i Borlänge, de synskadade och PRO. Finska organisationer har under de senaste veckorna lagt fram förslag och ansökningar med motsvarande innehåll bl.a. i Kalix, Luleå, Umeå, Kramfors, Enköping, Karlskoga, Karlstad, Göteborg och Lund. Projektet i Karlskoga beskrivs i en artikel på sidan 4 i denna tidning och projektet i Borlänge på sidan 5.

Utvidgningen av det finska förvaltningsområdet kommer att hålla föreningsaktiva sysselsatta under de närmaste åren. Reformen för med sig mycket påtagliga förändringar.
Den äldre finska generationen vill som bekant tillbringa sin ålders dagar hemma. Vård på institution tillgrips endast i yttersta nödfall.
I de nya kommuner som ingår i förvaltningsområdet har den som vårdas på svenska ålderdomshem rätt till vård och omsorg på finska.
Barnen för sin del har rätt till förskoleverksamhet på finska om deras föräldrar så önskar.

Det är i första hand de lokala finska intresseorganisationerna som går i bräschen för att se till att de rättigheter som den nya lagen för med sig också genomförs.

Visa äldre inlägg...

12 kk 760 kr, 6 kk 390 kr 12 mån 760 kr, 6 mån 390 kr. 2 vuotta (24 kk) 1500 kr. 2 år (24 mån) 1500 kr. Ilmestyy torstaisin 52 nroa/vuosi / utkommer varje torsdag. Lehtitilaus/Prenumerera

Lehden voit ostaa seuraavista lehtikioskeista ympäri maata. Lehtimyyntipisteet

Tanssien järjestäjä!
Ruotsinsuomalaiset laatumuusikot